Inglourious Basterds

När veckan börjar ta slut vill man gå på bio och det var precis vad jag, Thomas, Andreas, Burre, Lisa och Hanna gjorde i går. Egentligen hade vi tänkt se District 9, den där filmen om rymdvarelser ni vet, men så blev det inte. I biljettkassan fick vi nämligen reda på att våra bokade biljetter inte fanns. Det var väldigt mysko och tvillingarna (Thomas och Andreas), som hade tagit initiativet till att se just District 9, blev väldigt besvikna. Resten av gruppen var det däremot inte alls synd om, vi hade hellre velat se Inglourious Basterds och helt plötsligt gick vår önskan i uppfyllelse. Framför allt jag var väldigt nöjd med händelseutvecklingen.

Filmen var den bästa jag har sett på länge och den får helt klart en femma i betyg av mig! Jag brukar inte kunna säga vad som gör att jag gillar en film, men nu tror jag faktiskt att jag kan det.
  1. Man blev underhållen från början till slut (nästan tre timmar) och det blev olidligt spännande i salongen. Jag satt som på nålar. Ibland när det var speciellt fängslande så fick man se saker i slow-motion och att se spännande moment långsamt gör de ännu mer spännande. Spänningen håller åtminstone i sig längre.
  2. Allt visades. T.ex. när en nazist fick skallen inslagen så såg man det. I alla andra filmer så skulle man sett slaget komma och sedan skulle allt ha blivit svart. När man ser även det man inte vill se så känns filmer mer verkliga tycker jag.
  3. Jag blev ständigt överraskad och det gick inte alls att gissa vad som skulle hända härnäst. I många filmer brukar mycket bli som man tänkt sig, men så var inte fallet här.
  4. Jag hade känslor för i stort sett alla karaktärer, både bra och dåliga, och man brydde sig verkligen om vad som hände med dem. Inga var anonyma ansikten som kunde dö utan att man ens lyfte på ögonbrynet.
Filmen hade rätt många roliga stunder också och det är alltid ett plus. Ni måste helt enkelt se den. Tarantino kan sina grejer.


Happy Up Here



Den här norska musikduon, Röyksopp, spelade på Way Out West, men jag, Simon och Mathilda såg dem inte. Glasvegas spelade samtidigt och då prioriterade vi dem. Om jag ska vara helt ärlig så hade jag inte ens kolllat upp Röyksopps musik före festivalen eftersom jag ändå visste att vi skulle lyssna på Glasvegas. Så här i efterhand var det synd att de två grupperna spelade samtidigt. Röyksopp gör nämligen riktigt bra musik.

Skäggstubb

Gårdagen var en historisk dag. Jag, Olle Ohlsson, rakade mig med en rakhyvel för första gången!

Jag har funderat på att prova det länge och i går blev det alltså av. Jag fick ta över pappas rakhyvel, rakblad och raklödder eftersom hans hud inte verkar må så bra av den sortens rakning. Han håller sig till sin apparat. Han visade mig hur man bar sig åt med rakhyveln och det var väldans nervöst för mig i början (den är ju vass som satan, hallå?), men efter en stund kände jag mig som ett proffs som aldrig hade rakat sig på något annat vis. Om man jämför med att raka sig med rakapparat så tycker jag att det kändes mer på riktigt med en rakhyvel. Då gör man ju jobbet själv. Jag tänker antagligen fortsätta att använda min rakapparat hos mamma, men här hos pappa övergår jag nog till rakhyvel. En fördel är att jag slipper tänka på att ta med rakapparaten när jag byter hem. Jag är ganska trött på att konka på den fram och tillbaka.


Vilken sorts rakning föredrar ni killar som läser bloggen?

En löjlig olympiad



Om all sport liknade den här så skulle jag vara mycket mer intresserad!

Skolstart

I torsdags började skolan för mig igen, mycket tidigare än för de flesta andra tvåor. På Fredrika behöver eleverna minsann inte dyka upp förrän på onsdag, men jag hänger inte läpp för det. Ettorna började faktiskt ännu tidigare. Det ska bli spännande att se vad det är för några filurer, än så länge har jag knappt skymtat dem.
Det är inte bara jobbigt att vara tillbaka till det normala. Man har ju saknat folk ibland och det känns bra att träffas nu. I torsdags behövde vi bara stanna i 40 minuter. Den dagen var väl mest till för att se efter om alla hade överlevt sommaren och det hade alla gjort. Ingen hade förkolnat av för mycket sol eller liknande. Klassen har till och med fått förstärkning i form av en Hanna. Hon har gått ett år på Designgymnasiet, men det var inget hon ville fortsätta med. Hon och Lisa gick i samma klass innan de började på gymnasiet så det är ingen slump att det blev just S2B på Fria hon började i. Det är skönt att det inte bara slutar personer i alla fall. En annan nyhet är att vi har bytt engelsklärare, Grahn ska numera bara ha oss i svenska för att lärarnas scheman ska passa. Vår nya lärare är den andre Bengt, han som vi aldrig har haft tidigare. Det blir nog bra det.
I går gick vi en hel skoldag, men vi hade bara historia och samhällskunskap eftersom nästan alla lärare var ute på vandring med treorna. Då blev det inte mycket gjort direkt. Vi har ju inte träffats sedan juni och då prioriterar man inte riktigt uppgifterna man får. Det är bra mycket roligare att lyssna på vad alla har att berätta.

Det har med andra ord varit en fruktansvärt jobbig skolvecka och det är jätteskönt att det äntligen är helg så man få vila sig en stund.

Handledarutbildning



Jag är snart redo att ge mig ut på vägarna med pappa bredvid! I går gick vi den obligatoriska handledarkursen på Grönlunds trafikskola och samtidigt kollade jag synen, så nu har jag alla papper som ska skickas in till Länsstyrelsen innan jag får övningsköra.
Jag ser inte mycket utan glasögon ska ni veta. Jag skulle berätta vilka siffror jag såg, men jag visste först inte ens att det var siffror jag tittade på. Då är det illa. Med glasögonen var det däremot inga problem att säga rätt, det är alltid något att vara glad över. Själva kursen var riktigt intressant. Alex, alltså Mimmis (som är Simons kusin) pappa, höll i den och han kan verkligen sina grejer. Han var bra på att förklara också. När det är dags att ta lektioner på trafikskolan så vill jag jättegärna lära mig av honom. Pappa, och alla andra blivande handledare på kursen, kände att de hade glömt mycket sedan de tog sina körkort. Åtminstone så är det mycket de inte tänker på, de behöver inte det eftersom allt sitter i benmärgen. De har ju kört bil tusentals gånger.
Några saker som Alex sa blev jag väldigt förvånad över. Visste ni till exempel att de vita strecken i mitten av vägen är tre respektive nio meter långa eller att händerna på ratten inte ska visa klockslaget tio i två nu för tiden. Händerna ska visa klockslaget kvart i tre eftersom man annars får dem i ansiktet om krockkudden utlöses och det vill man inte. Det är en otrolig kraft i de där påsarna. Om man utlöser en krockkudde på marken med ett bildäck ovanpå så flyger bildäcket inte mindre än 25 meter upp i luften!
När de tre timmarna som kursen varade var över fick jag några böcker också. Det var bland annat Körkortsboken. Jag hade ingen aning om att det ingick i priset, så jag hade redan köpt en på nätet och den hade kommit tidigare samma dag. Nu har jag alltså två, men det är två olika upplagor. Den jag köpte var den sjuttonde upplagan och den jag fick var den fjortonde, därför vill jag inbilla mig att pengarna inte är helt bortkastade. Att ha den ena boken hos mamma och den andra hos pappa är ju inte helt fel.

En grov uppskattning


Göteborgsresan

Ojojoj, på den här bloggen skrivs det inte ofta. När det har gått mer än en vecka utan ett endaste inlägg är det illa, men nu har jag mycket att berätta för er. Kärleksparet Simon och Mathilda och jag for iväg söderut i torsdags och i går (måndag) kom vi hem igen. Huvudsyftet med resan var att gå på festivalen Way out west, men en sväng till Liseberg kostade vi också på oss såklart.

Att åka tåg var otroligt billigt! SJ sponsrade festivalen och eftersom vi köpte festivalbiljetterna genom dem fick vi tågbiljetter för bara 49 kr ner och 49 kr upp. Det var en riktigt bra deal. De fem timmarna det tog att åka till Göteborg njöt jag av i fulla drag tack vare resans pris.

Vi bodde hos Mathildas kusin Simon. Det var alltså svårt att ropa Simon i lägenheten och få bara en Simons uppmärksamhet. Lägenheten låg mitt i stan och vi fick plats allihop i den lilla ettan. Till frukost åt alla utom Mathilda havregrynsgröt (hon stod tydligen inte ut med smaken) och den var gjord i micron. Sådan gröt har jag aldrig ätit förut, men det fungerade precis lika bra som på spisen. Det trodde jag inte. Gröten var nog faktiskt det enda nyttiga som vi stoppade i oss i Göteborg. Vi drack läsk till varje måltid och en glass var smarrit då och då. Vet ni förresten att det kryllar av Burger King-restauranger istället för McDonald's där borta? Det var en trevlig överraskning eftersom deras burgare smakar bättre, men jag tyckte att det var lite konstigt. Något annat vanligt var tjocka, svarta glasögon. Vart man än tittade så såg man alltid någon som bar dem. Numera är min bild av en typisk göteborgare en smal och blond 20-årig kille med en långärmad, blåvit-randig tröja. Se hur många du själv kan hitta under en dag där nere. Ta med kulramen.

Ni kan aldrig gissa vad Simon (kusinen) hade på sin dator. Han hade alla avsnitt av Skrotnisse! När jag såg det blev den lille pojken inom mig lycklig. Jag tog bums fram mitt USB-minne och nu har jag mycket nostalgi att uppleva här hemma. Simon och Mathilda har aldrig sett Skrotnisse i hela sitt liv, de lyssnade tydligen på Trolles Trafikskola istället. Simon (kusinen) hade även det på datorn så de deras inre barn blev lyckliga de också.

Min kusin Mattias från Borås hade vägarna förbi en av dagarna. Han och hans kompis Anna från konfirmationslägret han var på i sommar skulle lyssna på ett band som var med i en musiktävling som Göteborgsposten hade ordnat. Trummisen var nämligen också en kompis från lägret. Jag, Mathilda och Simon gjorde dem sällskap och lyssnade vi med. Efteråt messade Mattias och sa att de hade vunnit! Det måste ha varit kul för dem. Anna är förresten rösttvilling med Cissi från 9e. Anna kom från Alingsås (dit Pippis pappa flyger med luftballong ni vet) och Cissi bodde ju i Borås innan hon flyttade till Haninge. De låter precis likadant.

Festivalen höll på i två dagar, men i stort sett alla artister vi ville se spelade på den första dagen. Det var Timo Räisänen, Band Of Horses, Beirut, Robyn och Glasvegas. Då sken solen också, men den andra dagen var det inte lika skönt att vara utomhus. Hela festivlaområdet blev en lerpöl. Den dagen såg vi Florence Valentin och Lily Allen och hon var festivalens bästa artist enligt mig, inte bara för att hennes linne var genomskinligt, men till viss del såklart.

Dagen innan vi åkte hem spenderade vi på Liseberg, ett helt underbart ställe. Det var första gången jag var där utan någon släkting och det kändes speciellt. Jag åkte allt läskigt och det är verkligen inte dåligt för att vara jag. Jag är ganska stolt över mig själv. Höjdskräcken är den absolut värsta attraktionen, men jag tror att den är läskigare för folk som inte är närsynta. Jag är ju tvungen att ta av mig glasögonen och då ser man inte lika tydligt hur fasligt högt upp man är. Det är tur för mig. Det ska ju vara roligt och inte bara läskigt. Min favorit är nog Balder, den tröttnar man inte på i första taget. Innan vi begav oss till lägenheten igen bestämde sig Mathilda för spela på några av alla lyckohjul och det visade sig vara resans bästa beslut. Vi åkte hem med en jättetoblerone, en jättechokladkaka och en normalstor Paradisask! Snacka om att vi hade flyt! Mathilda delade allt lika mellan oss, fastän det var hennes pengar vi hade spelat för. Det var snällt av henne.


Festivalen, Lisebergstornet, PandaVision, FlumeRide och lotterivinst

Fri från arbete



Mina fyra veckor hos hemtjänsten är över och jag kan känna mig lite ledig en stund innan vardagen börjar smyga sig på. Jag kommer inte sakna jobbet direkt, men tiden har ändå gått ganska fort. Jag har fått vara ledig lite extra också och jobbat längre resten av dagarna för att kompensera. Sammanlagt har jag gjort mig förtjänt av 100 timmars lön. Den är välkommen.

Jag tänkte berätta om hur det har varit. Jag och Ann-Lis, min handledare, har både åkt cykel och bil fram och tillbaka mellan vårdtagare som har behövt hjälp med något eller bara ska ses till. Vi har bland annat städat, diskat, lagat eller värmt mat, gått promenader, handlat, bytt blöjor och tvättat kläder. Vissa personer är inte så sjuka och dem sitter man kanske bara och pratar med en stund. Det var oftast de trevligaste besöken. Nästan alla gamlingar var gulliga och snälla, men de som inte var klara i huvudet orkar man knappt ta på allvar. Sådant var jobbigt och tröttsamt att tampas med. Jag tyckte synd om många. Andra stackare kunde vara döva, blinda eller förlamade. Vissa var så skröpliga att jag knappt vågade ta i dem, jag var rädd at deras ömtåliga kropp skulle gå av på mitten. Det var en värdefull erfarenhet att se alla sjuka och till och med döende människor, men det känns som att det räcker nu. Jag tror inte att jag vill jobba med något sådant igen.

Slutet är nära


FM-sändare

I går var jag och mamsen ute på äventyr (det var kanske ett större äventyr i torsdags när vi åkte ångbåt till Drottningholm, men den trippen har jag faktiskt inte så mycket intressant att säga om). Vi strosade runt i både Haninge- och Farsta centrum för att göra av med pengar och det gjorde vi, men inte så mycket direkt. Jag köpte en fm-sändare till min iPod och använde på så sätt ett presentkort som jag har haft i plånboken i flera år. Om ni inte riktigt förstår vad en fm-sändare är till för så kan jag förklara. Med hjälp av en sådan kan man sända ut musik från sin mp3-spelare till en radio i närheten och lyssna på låtarna genom den istället för sina hörlurar. Om man t.ex. sitter i bilen och alla passagerare vill digga så är det smidigt att ha en fm-sändare, jag lovar. Jag har haft en förut, men den har tyvärr pajat. Det var en billig variant från Clas Ohlson som man var tvungen att plocka ut batterierna från eftersom den drog ström även när den var avstängd. Den var lite knäpp. Den nya behöver inga batterier eftersom den tar ström från iPodden, men den funkar inte med alla musikspelare som den förra, bara iPoddar passar. När jag väl provade den nya fm-sändaren så blev jag besviken. Räckvidden är helt kass! iPodden måste ligga på radion för att ljudet ska låta hyfsat. Om man flyttar den en meter så är bruset starkare än musiken. Jag är verkligen inte nöjd. Jag tänker lämna tillbaka den och ta den här modellen istället. Den kostar lika mycket, men är till utseendet nästan identisk med den billiga varianten från clas ohlson av någon anledning.

En annan sak som jag spanade in i Farsta var Bokia. Där satt Björn Hellberg och signerade böcker, eller borde ha  signerat böcker åtminstone. Det var ingen kö direkt. Det måste ha varit jobbigt för honom att bara sitta där och se folk gå förbi. Jag tyckte lite synd om honom, men det var inte det jag skulle berätta egentligen. Egentligen skulle jag berätta att Körkortsboken nästan kostade dubbelt så mycket i butiken som på Bokias egen webbsida och alla andra internetbokhandlar! Hur går det ihop? Det brukar aldrig vara så stor skillnad. Jaja, nu är boken slutsåld överallt på internet så jag får väl snällt vänta på att lagren fylls på, hur sugen jag än är på att plugga körkortsteori.

Vi träffade farmor och farfar av en slump utanför onoff också. Det var oväntat men roligt.


RSS 2.0