En annan variant


De övervägde många olika alternativ innan de till slut bestämde sig för katten.

Informationsträff på Fria

Som elevambassadör står man minsann inte bara på mässor... man står i sin skola också. I onsdags hölls det en informationsträff där och då var vi på plats för att ge niorna och deras föräldrar våra åsikter om stället. Det kunde ha gått mycket värre, så jag är nöjd med min prestation. Jag vill påstå att jag livade upp stämningen ibland med småroliga kommentarer som uppskattades. Det kändes bra.
Först pratade Fredo och rektor Per med alla besökare i föreläsningssalen. De berättade om hur skolan fungerar och allt sådant som folk vill veta. När de var färdiga delade Fredo upp besökarna i grupper som gick till var sitt klassrum där vi elevambassadörer tog över. Jag, Ida och en tjej från en annan klass tog hand om den största gruppen och den var inte lite större än de andra två (eller tre, jag kommer inte ihåg). Fredo är som tur är inte mattelärare. Det lustiga var att vår grupp knappt gav ett ljud ifrån sig, trots att den var störst. Nästan inga hade några frågor och det var lite trisst. Det är ju svårt att bara prata på om vad som är bra och dåligt, man vill bli avbruten då och då.
När vi var färdiga med vårt snack och powerpoint tog vi med gruppen på en rundvandring. Vi visade dem skolan och några lärare var utplacerade här och där för att prata om bl.a. språkresor, individuella val och schoolsoft.
Jag kommer ihåg när jag själv var nia och besökte skolan på en av informationsträffarna. Jag har elevambassadörerna från den kvällen som förebilder.

Simon tycker för övrigt att det låter väldigt tjusigt att vara en elevambassadör. Jag håller med honom om det, men om jag hade fått bestämma så hade jag hellre varit en elevgreve eller möjligtvis en elevhertig. Det hade varit något det.



Gymnasiemässan

I fredags var jag där för att locka nior till Fria. Kommer ni ihåg inlägget jag skrev för ett tag sedan om att jag ville bli elevambassadör? Jag blev det, precis som alla andra som hade anmält sig.
Jag kan inte påstå att det hände mycket på mässan. Det var inte alls många som var intresserade av att prata med oss i vår lilla monter. Det verkade nästan vara fler utställare än besökare på mässan, vilket var knäppt. Jag var där från kl. 12 till 17 och under den tiden kom inte fler Fria-intresserade än jag kan visa på mina fingrar. Det är illa, men det var åtminstone inte bara oss gick dåligt för. Det var inte kö till någon annans monter heller direkt.
Det positiva med dagen var att jag träffade lite folk jag kände. Angelica, Sara B och Philippa från gamla klassen var där i samma syfte som jag själv och Jack och Pelle från teatern hittade jag också.
Pelle uppträdde med resten av sin klass från Stockholms estetiska gymnasium och det var ett minst sagt underligt framförande. Först stod de och stirrade ut på publiken i två minuter (förstår ni hur lång tid det är?) och sedan skrek de, föll ner på golvet och fick något sorts anfall upprepade gånger. Det är vad jag kallar abstrakt. Så småningom blev det lite mer normalt som tur var.
Gissa om jag  var trött i benen när jag åkte hemåt. Att stå still i fem timmar (jaja, inte hela tiden kanske) är påfrestande. Informationskvällen för Fria-intresserade hålls i skolan på onsdag och att prata där måste vara en roligare uppgift, om någon dyker upp det vill säga.


Fontcapture



Robin Williams är fantastisk

Här är ett helt avsnitt av "Whose line is it anyway?", ett improviserat TV-program. Just den här gången var Robin Williams med!






Nya pennor

Det fanns inte mycket fint att köpa i Prag, men ett par lyxiga pennor blev det i alla fall. Det är en stiftpenna och en kulspetspenna från Parker som jag har lagt beslag på. De ligger riktigt bra i handen när man skriver och tyngden ger en känsla av kvalité, sådant gillar man såklart. Sedan ser de mycket tjusiga ut också, metall is the shit. Jag tror och hoppas att jag fick dem för ett rätt så bra pris. Pappa trodde hur som helst det och han borde ha koll, han är ju galen i pennor av alla de slag och badar fullkomligt i dem.

När jag satt och testade pennorna märkte jag en sak och jag tror att det var veckan i Båtsmansskolan fick mig att tänka till. Jag har skrivit mina små m, n och r på fel sätt, hur länge som helst! De kan handla om år! En normal människa börjar uppifrån och skriver nedåt, det är både snyggast och lättast. Jag däremot, jag börjar nerifrån och hoppar på grund av det över de små ... taggarna ... eller vad jag nu ska kalla dem. Det gillar jag inte alls. Jag började direkt försöka vänja mig av med det. Jag skrev bland annat "noshörningen", "rumpan" och "matmor" gång på gång för att öva in bokstäverna på rätt sätt.
I dag i skolan kom jag på mig själv med att göra fel några gånger, men jag gör framsteg, helt klart. Snart är jag botad.

Nu när jag ändå är inne på bokstäver vill jag prata lite om skrivstil. Vuxna som använder skrivstil gör det så slarvigt att man inte har en chans att tyda vad som står, aldrig alla ord i meningarna. Jag vet hur alla bokstäver ser ut på skrivstil, men det spelar ju ingen roll om folk gör sina egna varianter av dem. Visst är det trevligt att alla har en unik handstil, men någon måtta får det vara. Det som skrivs är ju till för att läsas.



RSS 2.0