Slut på bloggandet

Bloggen, vi måste prata. Det känns som att vi har glidit ifrån varandra på sista tiden. Jag har inga känslor kvar för dig längre och det är dags att vi börjar träffa andra. Det är inte du, det är jag.

Tack och adjö, nu är det färdigbloggat för min del.

Orangina

Har ni hunnit smaka den nya läsken Orangina? Jag provade den igår och den var inte så speciell som jag hoppades. Den smakade i stort sett som vilken annan apelsinläsk som helst, det var en besvikelse. Den innehöll dock fruktkött, men det kände jag inte när jag drack. Däremot såg jag bitarna, så jag kunde åtminstone konstatera att de var där. Det är alltid något antar jag.

Kan någon, snälla, berätta för mig varför det står "Shake it to wake it" på flaskan?! Den innehåller nämligen kolsyra och det lärde jag mig den jobbiga vägen. Om det är en fontän man är ute efter så går det lika bra att skaka på en annan läsk, Orangina "vaknar" inte mer än andra sorter. Jag hade klibbiga händer i en kvart innan jag kunde tvätta mig. Dumma slogan!

Jag har faktiskt ytterligare en sak jag vill säga angående Orangina. Något som Simon sade till mig förut. Reklamen skyltar stolt med att läsken innehåller riktiga apelsinbitar, antar man. "Real orange pieces" kan ju lika gärna betyda: riktiga oranga bitar. Vad det är för bitar vet man inte. Jag tror personligen att de består av morötter... eller möjligtvis geléråttor. Har ni några andra förslag?


Informationsträff på Fria

Som elevambassadör står man minsann inte bara på mässor... man står i sin skola också. I onsdags hölls det en informationsträff där och då var vi på plats för att ge niorna och deras föräldrar våra åsikter om stället. Det kunde ha gått mycket värre, så jag är nöjd med min prestation. Jag vill påstå att jag livade upp stämningen ibland med småroliga kommentarer som uppskattades. Det kändes bra.
Först pratade Fredo och rektor Per med alla besökare i föreläsningssalen. De berättade om hur skolan fungerar och allt sådant som folk vill veta. När de var färdiga delade Fredo upp besökarna i grupper som gick till var sitt klassrum där vi elevambassadörer tog över. Jag, Ida och en tjej från en annan klass tog hand om den största gruppen och den var inte lite större än de andra två (eller tre, jag kommer inte ihåg). Fredo är som tur är inte mattelärare. Det lustiga var att vår grupp knappt gav ett ljud ifrån sig, trots att den var störst. Nästan inga hade några frågor och det var lite trisst. Det är ju svårt att bara prata på om vad som är bra och dåligt, man vill bli avbruten då och då.
När vi var färdiga med vårt snack och powerpoint tog vi med gruppen på en rundvandring. Vi visade dem skolan och några lärare var utplacerade här och där för att prata om bl.a. språkresor, individuella val och schoolsoft.
Jag kommer ihåg när jag själv var nia och besökte skolan på en av informationsträffarna. Jag har elevambassadörerna från den kvällen som förebilder.

Simon tycker för övrigt att det låter väldigt tjusigt att vara en elevambassadör. Jag håller med honom om det, men om jag hade fått bestämma så hade jag hellre varit en elevgreve eller möjligtvis en elevhertig. Det hade varit något det.



Gymnasiemässan

I fredags var jag där för att locka nior till Fria. Kommer ni ihåg inlägget jag skrev för ett tag sedan om att jag ville bli elevambassadör? Jag blev det, precis som alla andra som hade anmält sig.
Jag kan inte påstå att det hände mycket på mässan. Det var inte alls många som var intresserade av att prata med oss i vår lilla monter. Det verkade nästan vara fler utställare än besökare på mässan, vilket var knäppt. Jag var där från kl. 12 till 17 och under den tiden kom inte fler Fria-intresserade än jag kan visa på mina fingrar. Det är illa, men det var åtminstone inte bara oss gick dåligt för. Det var inte kö till någon annans monter heller direkt.
Det positiva med dagen var att jag träffade lite folk jag kände. Angelica, Sara B och Philippa från gamla klassen var där i samma syfte som jag själv och Jack och Pelle från teatern hittade jag också.
Pelle uppträdde med resten av sin klass från Stockholms estetiska gymnasium och det var ett minst sagt underligt framförande. Först stod de och stirrade ut på publiken i två minuter (förstår ni hur lång tid det är?) och sedan skrek de, föll ner på golvet och fick något sorts anfall upprepade gånger. Det är vad jag kallar abstrakt. Så småningom blev det lite mer normalt som tur var.
Gissa om jag  var trött i benen när jag åkte hemåt. Att stå still i fem timmar (jaja, inte hela tiden kanske) är påfrestande. Informationskvällen för Fria-intresserade hålls i skolan på onsdag och att prata där måste vara en roligare uppgift, om någon dyker upp det vill säga.


Nya pennor

Det fanns inte mycket fint att köpa i Prag, men ett par lyxiga pennor blev det i alla fall. Det är en stiftpenna och en kulspetspenna från Parker som jag har lagt beslag på. De ligger riktigt bra i handen när man skriver och tyngden ger en känsla av kvalité, sådant gillar man såklart. Sedan ser de mycket tjusiga ut också, metall is the shit. Jag tror och hoppas att jag fick dem för ett rätt så bra pris. Pappa trodde hur som helst det och han borde ha koll, han är ju galen i pennor av alla de slag och badar fullkomligt i dem.

När jag satt och testade pennorna märkte jag en sak och jag tror att det var veckan i Båtsmansskolan fick mig att tänka till. Jag har skrivit mina små m, n och r på fel sätt, hur länge som helst! De kan handla om år! En normal människa börjar uppifrån och skriver nedåt, det är både snyggast och lättast. Jag däremot, jag börjar nerifrån och hoppar på grund av det över de små ... taggarna ... eller vad jag nu ska kalla dem. Det gillar jag inte alls. Jag började direkt försöka vänja mig av med det. Jag skrev bland annat "noshörningen", "rumpan" och "matmor" gång på gång för att öva in bokstäverna på rätt sätt.
I dag i skolan kom jag på mig själv med att göra fel några gånger, men jag gör framsteg, helt klart. Snart är jag botad.

Nu när jag ändå är inne på bokstäver vill jag prata lite om skrivstil. Vuxna som använder skrivstil gör det så slarvigt att man inte har en chans att tyda vad som står, aldrig alla ord i meningarna. Jag vet hur alla bokstäver ser ut på skrivstil, men det spelar ju ingen roll om folk gör sina egna varianter av dem. Visst är det trevligt att alla har en unik handstil, men någon måtta får det vara. Det som skrivs är ju till för att läsas.



Fem dagar i Prag

Jag kom hem till moderlandet kl. 22 igår och det kändes rätt bra att stå på svensk mark igen. Det har varit väldans trevligt att uppleva en annan del av Europa, men fem dagar var precis lagom. Vi hann med allt vi hade tänkt hinna med, även fast mycket tid gick åt till att springa runt och leta efter närmaste tunnelbanestation. Tjeckerna är nämligen löjligt dåliga på att skylta och det gäller inte bara tunnelbanestationerna. Om man följde en pil kom man så småningom fram till en annan pil som pekade tillbaka i samma riktning som man kom från, och då hade man passerat fyra eller fem avfarter på vägen. Man fick gissa lite med andra ord och det är inte roligt när man är trött, kissnödig, hungrig eller allt på samma gång. När man till slut var på tunnelbanan fungerade allt strålande. All kollektivtrafik var faktiskt riktigt bra, man behövde nästan aldrig stå och vänta mer än ett par minuter. Pappa trodde att det hade att göra med Sovjettiden, då skulle man åka kollektivt. Pappa älskade för övrigt spårvagnarna och ville helst åka runt med dem dagarna i ända. De flesta som inte trängdes i spårvagnarna körde Skodabilar, jag undrar varför. Det kan vara därför att det är ett tjeckiskt bilmärke, men vad vet jag.
Priserna var något annat som var bra, pappa och jag kunde äta middag för 100 svenska kronor inklusive öl och läsk (ölen var billigare än läsken trots att den var bra mycket större). En tjeckiskt koruna kostade 0,40 svenska kronor. Vi fick köpa dricksvatten, vattnet i kranen skulle man inte dricka enligt min lilla Pragbok. Den påstod att det var starkt klorerat och mycket riktigt, man kände direkt att det luktade badhus när man borstade tänderna. I andra sammanhang hade den lilla boken inte lika bra information. Den tipsade om några gallerior som skulle vara bra, men inte ett enda av de vi besökte var värda några lovord. De var nästan tomma på folk och det såldes inget intressant. Oftast fanns det däremot fina och stora gallerior mitt emot. Det var där allt folk höll hus. Om jag hade skrivit en Pragbok så skulle jag helt klart rekomendera dem istället. Något som såldes överallt var alkohol. Som svensk är jag minst sagt ovan vid att all världens sprit står på hyllorna i varenda liten affär, till och med i souvenirbutikerna såldes Tjeckiens nationaldryck, Becherovka, och små absintflaskor.
Tjeckiska var inte ett vackert språk och man kunde inte alls gissa sig till vad saker betydde, språket är ju inte alls besläktat med svenskan eller engelskan. Jag lärde mig dock att "sleva" betydde "rea" och att "most" betydde "bro". Pappa kom underfund med att "smetana" betydde "grädde" när han ville ha kaffe. Han började sedan tjata om att det fanns en tjeckisk kompositör som hette Smetana och hans mest kända melodi fanns på youtube till min faders stora förtjusning. Allt på hotellets TV var dubbat om ni undrar, antingen till tjeckiska eller också till tyska. Det sög att se Simpsons på tyska! Det tar längre tid att säga saker på tyska än på engelska och därför blir det inga pauser i dialogerna. Man fick ont i huvudet av den väldiga strömmen av ord som sköljdes mot en. Jag kunde urskilja ett och annat ord som jag kunde då och då, men fort gick det. Pragborna kunde, trots all dubbning, bra engelska. Vi kunde lätt göra oss förstådda. Det är dock himla kul att prata ett språk som ingen annan behärskar.

Bild 1
Det var stor skillnad på husen. Mitt i staden fanns det många fina, gamla byggnader, men på vissa ställen såg det bedrövligt ut. Vi såg övergiva hus som knappt kunde stå. Den här bilden är tagen från den översta våningen på gallerian Bila Labut, en som Pragboken tipsade om såklart.
Bild 2
Det var fin utsikt över staden från Den Kungliga Trädgården ... eller typ Den Kungliga Trädgården. Vi var aldrig inne i den, det förstod vi efteråt. Vi var i en park som låg alldeles bredvid dock. Som sagt så är tjeckerna inte bra på att placera skyltar. Vi såg Sommarpalatset, men rätt trädgård måste ha varit på andra sidan om det. Så kan det gå.

Bild 3
Vi besökte självklart slottet. Det syntes tydligt från de flesta ställena i Prag eftersom det låg uppe på en kulle. Det var en ganska häftig byggnad, men vi gick inte in. Kön rörde nämligen inte på sig alls och den var lång.

Bild 4
Karlsbron är tydligen ett måste att besöka när man är i Prag. Det är Prags äldsta bro och på den fanns det mängder av gatuartister och försäljare. Spana in den här videon, i slutet av den ser ni en röd metronom, den besökte vi också (av en slump, uppe vid Den Kungliga Trädgården). Där hade en stor Stalinstaty stått. Metronomen var inte ett dugg tjusig och jag förstod verkligen inte varför den fanns där.

Bild 5

Vi var på Gamla stans torg.

Bild 6
På Gamla stans torg fanns den astronomiska klockan, även den är ett måste att se när man är i Prag. Varje hel timme samlades det massor av folk framför den för att se alla gubbar dyka upp i fönstren. Vi stod och väntade vid den i en kvart (först fördrev vi tiden med att utforska torget och gränder i närheten), men ni kan se spektaklet på youtube om ni har lust.

Bild 7 och 8
Uppe i Petrintronet såg man hela staden. Det stod på en 318 meter hög kulle och själva tornet var 60 meter högt. Det byggdes 1891 och Eifeltornet var förebild. I backen fanns en bergbana, men i tornet var man tvungen gå hela vägen upp, det tyckte pappa var lagom roligt.


Höstlovsresa

Då var man ledig igen, härligt.

Vad ska ni hitta på under lovet då? Jag ska för en gångs skull åka en bra bit bort, nämligen till Tjeckien. Det ska bli himlas skoj att uppleva lite nytt. Pappa och jag åker på måndag. Ta en titt på det här inlägget vettja, det skrev jag när vi precis hade bokat allt. Jag har inte så mycket mer att tillägga än det som står där.

Hej då på er!

Tillbaka till lågstadiet

Den här veckan har inte varit en vanlig skolvecka för mig. Alla tvåor på Fria har varit ute i den stora vida världen för att känna på hur arbetslivet är och jag hamnade på Båtsmansskolan, min gamla lågstadieskola. Vi elever skulle själva hitta en plats där vi kunde observera ett yrke som krävde en någorlunda lång utbildning (McDonald's var alltså inte okej) och jag kom att tänka på min före detta fröken Lena. Hon hade inget emot att jag kom och såg hur det var att vara lågstadielärare.

Det var väldigt nostalgiskt för mig att komma tillbaka dit. Allt verkade vara mindre nu för tiden (jag undrar varför), men annars var mycket sig likt. Många minnen kom tillbaka. Det var rätt så intressant att se vad ettor ägnar sig åt på lektionerna. Jag själv kommer ju knappt ihåg ett dyft av vad vi sysslade med. Jag kan berätta att nivån är lägre än Glocalnet, men tydligen är det ändå inte alltid lätt för ungarna att förstå. Jag trodde nästan att man föddes med vissa kunskaper, men tydligen inte. Det är ingen självklarhet att ett plus tre är fyra eller att citron stavas med C. När barnen skulle svara på frågor så räckte nästan varenda en av dem upp händerna för att säga allt möjligt irrelevant, ofta anekdoter utan poäng. Det var påfrestande att lyssna på allt de hade att säga. De associerade med allt som sades och vad som helst kunde dyka upp i huvudet på dem. Att räcka upp handen innebar även att man var tvungen att ge ifrån sig ett ljud, åtminstone trodde många barn det. Det populäraste lätet var en högljudd inandning. Något annat jag lade märke till var att vissa som räckte upp handen inte hade något på hjärtat, det var först när de fick ordet som de kände att det var dags att börja fundera ut något bra att säga.

En sak har jag lärt mig under veckan: det är inte meningen att jag ska bli en lågstadielärare. Sjuåringars sällskap är kul en stund (man känner sig väldigt populär och vuxen), men jag trivs bättre med lite mognare varelser som har fått kläm på det sociala spelet.


Dr Pepper

+=

Är det bara jag som alltid har trott att Dr Pepper är en sorts cola? Det fullkomligt skriker ju cola om utseendet på både själva drycken och förpackningarna. Hur tänkte de där egentligen?

Det var Burre som upplyste mig om hur fel jag hade. Han köpte nämligen en flaska Dr Pepper i mitt sällskap för ett tag sedan och då berättade han om sin och doktorns kärleksfulla relation. Jag smakade en klunk (mest för att jag fortfarande var skeptisk till att den inte skulle smaka cola) och upptäckte att Burre och jag absolut inte uppskattar samma saker här i livet. Den smakade ganska vidrigt.
Ändå blev jag sugen på att prova på i dag igen när jag såg den ovanliga flaskan på ICA Maxi. Jag tänkte att jag hade smakat för lite av drickan sist för att verkligen kunna veta om jag gillade den eller inte. Jag var på ett äventyrligt humör så jag köpte en flaska och drog i mig hela innehållet på vägen hem till brända bergen, och det var ganska imponerande med tanke på hur den smakade. Upplevelsen var inte det minsta bättre den här gången, men nu kunde jag åtminstone beskriva smaken bättre. Dr Pepper smakar som en blandning av körsbärsgodis och mandlar ... och det är till och med en sämre mix än det låter.

Det roligaste är att de själva, lite diskret, varnar för hur äckligt det är. På flaskan står det: "Can you handle the taste?"

Flickan som lekte med elden



För tillfället går det många bra filmer på bio. I går började jag att beta av dem genom att se Flickan som lekte med elden, Simon och jag åkte in till Rigoletto för att slippa en minimal duk. Allt var precis som när vi såg Män som hatar kvinnor, den första filmen. Vi var på samma biograf, i samma salong och på samma tid som då. Skillanden var att den förra filmen var bättre. Den här var betydligt svårare att hänga med i och slutet gjorde att jag kände mig riktigt snopen. Tur att den tredje filmen har premiär i slutet av november i alla fall, man behöver alltså inte vänta så himlans länge på fortsättningen.
En sak var säker. Han som körde den gröna bussen visste vad han gjorde! Det var pappas kompis Labbe om ni undrar. Man såg honom inte, men bara han kan få bussar att röra sig så majestätiskt.

Åh, nu kom jag på en annan sak. Jag har upptäckt att youtube har en sida med nya filmtrailar i hög kvalité. Om ni tycker att halva nöjet med bio är att se vilka andra filmer som är på gång, som jag tycker, då kommer ni att uppskatta den sidan. Det är inga svenska filmer med, men man kan ju inte få allt.

Elevambassadör

För ett par dagar sedan skickades det ett intressant mejl till alla tvåor och treor i skolan. Det var ett mejl som åtminstone jag har väntat på ett bra tag. Så här stod det:


Hallå!


Nu är det dags att börja arbetet med att ge fler elever chansen att upptäcka Fria! Vill du vara med och hjälpa till och vara en av Frias elevambassadörer? Under hösten och våren kommer vi att delta vid gymnasiemässan, hålla informationsmöten för åk 9, besöka skolor mm. Du kommer att få en kortare utbildning i presentationsteknik och mässagerande.


Det brukar vara ett ganska stort intresse bland våra elever att få vara med som ambassadör för skolan, vilket vi tycker är mycket roligt, men vi har inte behov eller möjlighet att ha med alla. Därför är antalet begränsat och är det många som vill vara med kommer vi att göra urval för att få en jämn fördelning mellan inriktningarna, årskurserna och killar/tjejer.


Känner du att du skulle vilja vara med, så maila eller meddela mig, helst denna vecka.


/Fredo


Äntligen! Jag frågade redan i ettan om hur man bar sig åt för att bli elevambassadör och nu har jag chansen. Jag vill jättegärna representera Fria på gymnasiemässan och visa nyfikna nior runt i skolan, den tanken har jag haft väldigt länge och jag tror att det kan bli skitkul. Jag kommer ihåg hur svårt jag själv tyckte att det var när jag försökte hitta skolan som passade mig bäst. Det fanns ju flera hundra att välja på och jag hade ingen aning om vilket yrke jag ville ha i framtiden. På den punkten har jag ännu inte blivit så mycket klokare, men visst hamnade jag på en bra skola. Det finns en hel del positiva saker att säga om Fria och jag vill vara en av dem som berättar. Om någon gillar att stå i centrum så är det ju jag (som om ni inte redan visste det), därför är uppgiften som klippt och skuren för mig.

 

Jag hoppas verkligen att jag blir vald.


Hallå!

Nu är det dags att börja arbetet med att ge fler elever chansen att upptäcka Fria! Vill du vara med och hjälpa till och vara en av Frias elevambassadörer? Under hösten och våren kommer vi att delta vid gymnasiemässan, hålla informations möten för åk 9, besöka skolor mm. Du kommer att få en kortare utbildning i presentationsteknik och mässagerande.

Det brukar vara ett ganska stort intresse bland våra elever att få vara med som ambassadör för skolan, vilket vi tycker är mycket roligt, men vi har inte behov eller möjlighet att ha med alla. Därför är antalet begränsat och är det många som vill vara med kommer vi att göra urval för att få en jämn fördelning mellan inriktningarna, årskurserna och killar/tjejer.

Känner du att du skulle vilja vara med, så maila eller meddela mig, helst denna vecka.

/Fredo


Brev från transportstyrelsen

I går låg mitt körkortstillstånd och pappas handledartillstånd i brevlådan! Nu får vi ge oss ut på vägarna bäst vi vill. Tack snälla transportstyrelsen. De ansåg att vi var harmlösa bakom ratten ... hehe, suckers. Jag tänker leka Formel-1 utanför dagisgårdar, köra rally på kolonilotter och prova dragracing på Arlandas landningsbana med vår Skoda Fabia. Håll utkik efter oss på löpsedlarna. Nu blir det full rulle.

Det ska faktiskt bli skitkul att köra bil. Jag hoppas att det inte är allt för svårt att få kläm på. Pappa har kanske inte oceaner av tålamod när det gäller att lära ut, men jag ska nog klara av att göra honom någorlunda nöjd med mig. Jag ska helt klart ta en hel del lektioner på körskola också, men det känns lite mer avlägset. Det är ingen brådska med att ta körkort, men jag lovat mig själv att det inte ska dröja längre än till 20-årsdagen i alla fall.

Pappsen är en 60-åring

I lördags, alltså för exakt en vecka sedan, blev han firad och i måndags fyllde han år på riktigt, min gamle far. Festen var på Muskö och för tio år sedan när han fyllde 50 hölls kalaset på Björkö. Vi får se vilken ö som passar till 70-årsdagen. Det blir spännande.

Det blev en trevlig tillställning. Pappa och jag räknade i efterhand ut att över 30 personer kom, det visste vi inte innan eftersom pappa inte hade bjudit någon. Han sa åt folk att han var hemma om de ville svänga förbi, och han storhandlade tre dagar i sträck (det fanns med andra ord mat åt ett helt kompani), men han bjöd ingen. Han är lite lustig han. Maten bestod av köttfärspajer som pappa och Sussie hade gjort och på förmiddagen innan gästerna kom fixade jag och Sussie med alla möjliga sallader och röror. Janne hade också kommit för att hjälpa till. På natten till lördagen ordnade han och pappa i källaren och på loftet, folk skulle ju sova över (i stort sett alla hade en lång resväg hem och det fanns ju faktiskt både vin och öl som skulle göras åt).

Presentöppningar brukar kanske inte vara jätteroliga att titta på, men pappa gjorde den till en höjdare. Varje present hade en historia bakom sig och den historien berättade han. Vissa var långa och andra var ännu längre, men det blev aldrig tråkigt. Vi som satt och lyssnade blandade förstås i oss då och då. Många roliga kommentarer blev det.

 

Jag stannade inte kvar på kvällen. Då åkte jag mot Handen tillsammans med Isa, mamma, Simon och Dani. Simon och jag skulle nämligen på Robin in da Hood-återföreningen för att se inspelningen av pjäsen som vi spelade i våras. Det finns ju inget bättre än att se sig själv på film (jag verkar vara den enda som tycker det). Det var bara synd att den inspelade föreställningen var långt ifrån den bästa. Själva filmandet var inte heller något att hurra för. Folk försvann ut ur bilden titt som tätt. Det var ändå kul att se pjäsen, det hade vi ju faktiskt aldrig gjort förut.

 

Jag kom tillbaka till pappa kl. 13 nästa dag och då fanns det fortfarande gäster kvar.

 

Per-Ivar, pappa Peter och Sussie


Blogg-Olle

Jag måste verkligen sätta fart på skrivandet igen. Antingen gör jag det eller så lägger jag ner bloggen för gott. Jag har inte känt mig sugen på att blogga sedan augusti och då börjar mina varningsklockor ringa. Är det bara en tillfällig svacka eller har jag tröttnat på alltihop? Jag vet inte, men jag ska ge det lite tid till. Snart kanske det vänder. Den 15:e september fyllde bloggen två år och först igår kom jag ihåg det. Det säger väl en del om hur lite jag tänker på bloggen numera? Under hela nian på Brandbergsskolan och hela ettan på Fria dokumenterade jag tankar jag tänkte och upplevelser jag upplevde, orkar och hinner jag dokumentera dem under hela tvåan också? Det är fantastiskt roligt och intressant för mig att gräva i arkivet och läsa gamla inlägg. Det är som att besöka en något yngre version av mig själv och prata med honom om hur läget är. Därför vet jag att mitt framtida jag kommer att tacka mig om jag fortsätter blogga, men då ska bloggandet vara helhjärtat. Att skriva bara för skrivandets skull är varken kul för mig eller er. Jag ska ta mig i kragen nu och satsa på bloggandet. Om inspirationen ändå inte dyker upp så får vi se vad som händer.

Om ni sitter inne på några uppmuntrande ord så är det här ett bra tillfälle att dela med sig av dem.

Något nytt?

Nu på fredagseftermiddagen har jag faktiskt tid att blogga. I veckorna gäller det att inte sacka efter med läxorna, så då är inte bloggen prioriterad, f'låt.

Jag har saker att berätta, men det blir ganska kortfattat.

  • I går träffades vi som ska spela pjäsen "Pang, pang, du är död!" på teatern för första gången. Det är otroligt nog några nya ansikten att bekanta sig med. Jag tror att pjäsen kommer bli super, det är den allvarligase jag hittils har varit med i och det känns rätt så skönt. Man vill ju variera sig och ibland behöver man inte vara rolig, folk kan gilla det ändå.
  • Jenny ställer upp i kyrkovalet, så nu har ni en anledning att rösta (i alla fall om ni tillhör Västerhaninge-Muskö församling).
  • Min mattebok har rymt. Jag såg den senast i onsdags morse i mitt fack i klassrummet och en timme efteråt när mattelektionen började så var den väck. Jag hoppas att den dyker upp snart. Det är inte lätt att räkna utan den ska ni veta.
  • I onsdags besökte jag Erika R efter skolan. Hon har ju precis börjat danslinjen på Södra Latin och flyttat upp till Stockholm från Katrineholm, helt ensam. Det är verkligen imponerande att flytta hemifrån när man är 16 år. Det var trevligt att se hur hon har det i sin etta i Fisksätra.
  • Måndagen var ingen vanlig skoldag, det var Kottendagen. Kottendagen spenderas ute vid Rudan, alla elever är indelade i grupper (både klasser och årskurser är blandade) som tävlar mot varandra. Man tävlar i säckhoppning, memory och sådant. Förra året kommer jag ihåg att det var ganska kul, så jag var rejält peppad, men i år var det inte alls roligt. Det berodde på att vi bara var fyra stycken i min grupp när vi egentligen skulle vara tolv som de flesta andra (det är populärt att inte dyka upp på Kottendagen). Sedan var det inte så himla skojiga människor jag hamnade med heller.
Es war alles, som vi säger i Tyskland.

Årets skolfoto



Jag ser aldrig fram emot skolfotograferingar. Sist jag såg bra ut på ett skolfoto var i trean, då var jag ganska gullig, men sedan gick det utför. Gruppbilden blev helt okej förra året, men porträttbilden blev inte bättre än vanligt. I år ville jag verkligen få till ett foto som jag inte behövde skämmas över, men jag vill inte påstå att jag lyckades. Kortet togs förra onsdagen och för några dagar sedan dök de upp på nätet. Jag hade tur som inte såg värre ut. Jag blev förkyld senare samma dag och då liknade min näsa ett rödljus. Det var åtminstone en vältajmad förkylning.

Kultur- och idéhistoria

I torsdags hade jag min första lektion i kultur- och idéhistoria tillsammans med Ida, Burre och Andreas. Vi valde det som individuellt val. Det var inte jätteskoj kanske, men inte tråkigt heller och resten av lektionerna ska tydligen inte vara som den första. Vi diskuterade bara vad kultur egentligen var för något och sedan gick Nina igenom vad vi ska göra under terminen. Det blir minst sagt många studiebesök, men det är bra eftersom vi bara har en lektion i veckan och den är tre timmar lång. Att ha ett och samma ämne i tre timmar blir jobbigt om man bara sitter still i ett klassrum. Det är förresten första gången som jag har Nina som lärare. Hon lär ut spanska och italienska förutom kultur- och idéhistoria och eftersom jag läser tyska så har Nina sluppit mig. Hon sa i alla fall att det inte skulle vara en tung kurs med plugg och prov, så det är skönt. Man får meritpoäng för den också om man vill bli jurist och det är ju inte heller negativt. Vi får se hur kul det bli att lära sig om stilar och mode genom tiderna. Nu känns det som att lektionerna kommer vara väldigt lika avsnitt av Antikrundan. Barock och rokoko nämns ofta.

Inglourious Basterds

När veckan börjar ta slut vill man gå på bio och det var precis vad jag, Thomas, Andreas, Burre, Lisa och Hanna gjorde i går. Egentligen hade vi tänkt se District 9, den där filmen om rymdvarelser ni vet, men så blev det inte. I biljettkassan fick vi nämligen reda på att våra bokade biljetter inte fanns. Det var väldigt mysko och tvillingarna (Thomas och Andreas), som hade tagit initiativet till att se just District 9, blev väldigt besvikna. Resten av gruppen var det däremot inte alls synd om, vi hade hellre velat se Inglourious Basterds och helt plötsligt gick vår önskan i uppfyllelse. Framför allt jag var väldigt nöjd med händelseutvecklingen.

Filmen var den bästa jag har sett på länge och den får helt klart en femma i betyg av mig! Jag brukar inte kunna säga vad som gör att jag gillar en film, men nu tror jag faktiskt att jag kan det.
  1. Man blev underhållen från början till slut (nästan tre timmar) och det blev olidligt spännande i salongen. Jag satt som på nålar. Ibland när det var speciellt fängslande så fick man se saker i slow-motion och att se spännande moment långsamt gör de ännu mer spännande. Spänningen håller åtminstone i sig längre.
  2. Allt visades. T.ex. när en nazist fick skallen inslagen så såg man det. I alla andra filmer så skulle man sett slaget komma och sedan skulle allt ha blivit svart. När man ser även det man inte vill se så känns filmer mer verkliga tycker jag.
  3. Jag blev ständigt överraskad och det gick inte alls att gissa vad som skulle hända härnäst. I många filmer brukar mycket bli som man tänkt sig, men så var inte fallet här.
  4. Jag hade känslor för i stort sett alla karaktärer, både bra och dåliga, och man brydde sig verkligen om vad som hände med dem. Inga var anonyma ansikten som kunde dö utan att man ens lyfte på ögonbrynet.
Filmen hade rätt många roliga stunder också och det är alltid ett plus. Ni måste helt enkelt se den. Tarantino kan sina grejer.


Skäggstubb

Gårdagen var en historisk dag. Jag, Olle Ohlsson, rakade mig med en rakhyvel för första gången!

Jag har funderat på att prova det länge och i går blev det alltså av. Jag fick ta över pappas rakhyvel, rakblad och raklödder eftersom hans hud inte verkar må så bra av den sortens rakning. Han håller sig till sin apparat. Han visade mig hur man bar sig åt med rakhyveln och det var väldans nervöst för mig i början (den är ju vass som satan, hallå?), men efter en stund kände jag mig som ett proffs som aldrig hade rakat sig på något annat vis. Om man jämför med att raka sig med rakapparat så tycker jag att det kändes mer på riktigt med en rakhyvel. Då gör man ju jobbet själv. Jag tänker antagligen fortsätta att använda min rakapparat hos mamma, men här hos pappa övergår jag nog till rakhyvel. En fördel är att jag slipper tänka på att ta med rakapparaten när jag byter hem. Jag är ganska trött på att konka på den fram och tillbaka.


Vilken sorts rakning föredrar ni killar som läser bloggen?

Skolstart

I torsdags började skolan för mig igen, mycket tidigare än för de flesta andra tvåor. På Fredrika behöver eleverna minsann inte dyka upp förrän på onsdag, men jag hänger inte läpp för det. Ettorna började faktiskt ännu tidigare. Det ska bli spännande att se vad det är för några filurer, än så länge har jag knappt skymtat dem.
Det är inte bara jobbigt att vara tillbaka till det normala. Man har ju saknat folk ibland och det känns bra att träffas nu. I torsdags behövde vi bara stanna i 40 minuter. Den dagen var väl mest till för att se efter om alla hade överlevt sommaren och det hade alla gjort. Ingen hade förkolnat av för mycket sol eller liknande. Klassen har till och med fått förstärkning i form av en Hanna. Hon har gått ett år på Designgymnasiet, men det var inget hon ville fortsätta med. Hon och Lisa gick i samma klass innan de började på gymnasiet så det är ingen slump att det blev just S2B på Fria hon började i. Det är skönt att det inte bara slutar personer i alla fall. En annan nyhet är att vi har bytt engelsklärare, Grahn ska numera bara ha oss i svenska för att lärarnas scheman ska passa. Vår nya lärare är den andre Bengt, han som vi aldrig har haft tidigare. Det blir nog bra det.
I går gick vi en hel skoldag, men vi hade bara historia och samhällskunskap eftersom nästan alla lärare var ute på vandring med treorna. Då blev det inte mycket gjort direkt. Vi har ju inte träffats sedan juni och då prioriterar man inte riktigt uppgifterna man får. Det är bra mycket roligare att lyssna på vad alla har att berätta.

Det har med andra ord varit en fruktansvärt jobbig skolvecka och det är jätteskönt att det äntligen är helg så man få vila sig en stund.

Tidigare inlägg
RSS 2.0